Länsstyrelsen Västra Götalands län,403 40 Göteborg
Synpunkter på företaget Triventus AB planer på att uppföra (till en början) 26 vindkraftsverk på Lögestensmarken/Vikaskog på fastigheterna Magderud 1:1 och
Magderud 2:1 i Töreboda kommun samt fastigheterna Hanhult 2:9, Hanhult 2:12, Forsvik 5:20 och Stenbäcken 1:12 i Karlsborgs kommun.)
(Vindkraftsplanerna har utarbetats av Triventus Consulting AB. Ansökan kan ha eller kan komma att inges av endera eller båda dessa företag. Enligt uppgift har företaget för avsikt att inge ansökan enligt såväl MB som PBL till hösten 2009. Med tanke på samrådsinformationens bristfällighet – se nedan – kan inte uteslutas att ansökan enligt MB redan har insänts.)
Vi menar att det samrådsunderlag daterat 090211 och den information som företaget i övrigt meddelat på ett stort antal punkter är missvisande och/eller ofullständigt.
Enligt samrådsunderlagets beräkningar av ljudutbredningen (Avsnittet 2.2 Ljudpåverkan)
från de planerade vindkraftverken kommer ljudnivån 40 dbA från de olika placeringsalternativen att underskridas vid samtliga näraliggande bostäder .
Det är ett felaktigt påstående, grundat på ofullständigt beräkningsunderlag. Beräkningarna bygger på datorsimulering med verk av typen Vestas 2 MW, med en navhöjd av 105 meter och rotordiametern 90 meter. Enligt Triventus egna uppgifter kommer dock dubbelt så stora verk, 4 MW med navhöjden 140 meter och rotordiameter därefter ( 120 meter eller däröver), att uppföras. Hur ljudutbredningen blir med sådana verk anges inte. Högst sannolikt kommer bullerstörningar ( alltså över 40dBA) att uppstå inom ett betydligt större område än det som nu presenterats. Enligt uppgift får man räkna med att bullerzonen/erna förflyttas 500 meter utåt!
Riktvärdet för buller från vindkraftsverk i fritidsområden, vid sk rena toner,är 35 dB(A). Det nämns inte alls i samrådsunderlaget.
Även beräkningarna av förväntade skuggtider i samrådsunderlaget har gjorts på mindre vindkraftverk än vad företaget planerar att uppföra.
Då det gäller dessa synes beräkningarna dessutom utgå från ett alltför litet säkerhetsavstånd, (förmodligen 500 meter, exakt siffra saknas i underlaget) mellan verken och bebyggelsen intill dem. Enligt Boverkets Vindkrafthandbok 2008 emitterar ett vindkraftverk med navhöjden 125 meter (jämför här planerad navhöjd på 140 m!) skuggor på upp till 2700 meters avstånd!
I Avsnitt 1.2 Vindkraftsuppgiftersägs att maxhöjden för planerade verk blir 180 meter. Och att verk med eller under den höjden inte kräver hinderbelysning för flyget genom blinkande högintensivt ljus. Att verken ändå måste förses med fast ljus, som syns vida kring, nämns inte.
I Avsnitt 2.4 beskrivs visuell påverkan av vindkraftsparken. Ett antal fotomontage som tagits fram i samverkan med Karlsborgs kommun visades bl a på ett samrådsmöte den 18 februari 2009. De finns även i en bilaga till samrådsunderlaget. Även de här bilderna har, med datorns hjälp, konstruerats utgående från de ”små” 2 megawattsverken med enbart 105 meters navhöjd, trots att alltså vindkraftverk med navhöjden 140 meter planeras för parken!
På så sätt får man den visuella bilden av vindkraftparken, t ex på/från Forsvikshållet, att se mindre ut än den blir i verkligheten.
Det är också anmärkningsvärt att samtliga bilder som uppges illustrera projektets visuella påverkan på miljön är tagna med utgångspunkt från Karlsborgssidan. Man ställer sig här frågan om vindsnurrorna verkligen inte alls kommer att synas i Töreboda eller Tibro kommuner?
I Avsnitten 3.1, 3.2, 3.3 om friluftsliv, naturmiljö och kulturmiljö saknas helt relevanta beskrivningar, man ger där intrycket att inget, värt att bevara eller skydda, finns i det område Triventus vill exploatera för vindkraft.
Lögestensmarken/Vikaskog är i själva verket ett unikt, tyst och i stora delar orört vildmarksområde med en synnerligen skyddsvärd natur.
Här finns såväl gammelskog som vidsträckta mossmarker och sumpskog, djurlivet är rikt med bl a älg, rådjur, vildsvin, tjäder och orre, beckasin och morkulla, tranor och till och med lodjur. Bäver finns i utkanten av området, varg har varit synlig. Korpen är vanlig och häckar i området, liksom havsörn, ormvråk, flertalet svenska ugglearter, särskilt frekventa är sparvuggla och kattuggla, tranor och kanske även kungsörn.
I området finns minst två större spelplatser för tjäder och en för orre.
Den relativt sällsynta gråspetten har iakttagits och kan ha en sydlig häckningsplats här. Rödlistad sandödla finns på sina håll och i Stenbäcken, som rinner upp i Lögestensmarken, finns bestånd av salamander.
Inom området finns flera mossar, Tranemossen, Kojemossen, Lundinsmossen, Växelmossen och Fåglamossen, som är viktiga reproduktionslokaler för fågel och vilt.
Inom bullerzonen från de planerade vindkraftsverken, på en rågångsknut, där sex socknar och de tre kommunerna Karlsborg, Töreboda och Tibro möts, ligger Lögesten.
Det är ett väldigt klippblock på kanten av ett stup, som förr troddes vara en förtrollad stenbumling. På sydsidan av stenen kan man se rader av spår, som av ett barn som gått med bara fötter och lämnat avtryck i gråstenen, en annan rad fotspår i stenen ser ut att vara avsatta av en vuxen man, med avtryck av en käpp intill dem och intill dessa spårstämplar i stenen som av en hund. Alla spåren går mot stenen och ser ut att försvinna in i dess innandöme…
Författaren Sven Dalvik som beskrev Lögestensmarken i sin bok Natur och Folkliv (Allmogeförlaget 1963) uppger att den stora stenen enligt experter är en forntida offerplats.
En omständighet som konserverat områdets vildmarkskaraktär är att byborna i radbyn Höghult sydvästpå, efter laga skiftet år 1827, kom att äga var sitt mycket smalt, ibland bara 8-10 meter brett, tvärskifte upp mot Lögesten. Men någon gång i mitten på 1800-talet råkade höghultarna ut för en förslagen bedragare.
Denne erbjöd sig att hjälpa höghultarna att ta ner skogen upp mot Lögesten och dela upp förtjänsten vid försäljningen åt var och en efter storleken på skiftena.
Det tyckte höghultarna, som dittills på grund av skiftenas ringa areal, bara tagit lite brännved på dem, var en bra idé.
Men när avverkningen väl var gjord och timret sålt så for bedragaren till Amerika, med höghultarnas pengar som reskassa.
Denna bittra erfarenhet, sägs det, gjorde att ägarna till de små svårarbetade tvärskiftena på Lögestensmarken, hellre än att samarbeta om rejäla avverkningar, lät skogen stå orörd.
På Lögestensmarken och intill den finns gott om odlingsrösen, stengärdsgårdar och grundstenar från länge sedan rivna torp och lador, som minner om de som en gång bodde skogen och deras magra utkomstmöjligheter mellan sten och skravel. På flera håll i skogen finns lämningar av kolmilor och tjärdalar. Ett par fornåkrar är registrerade och fler kan finnas.
Kulturhistoriskt intressanta lämningar av torp och gårdar, i form av husgrunder och gammal odlingsmark, finns vid t ex Nyråsa, Stenstorp, Källstorp, Skogen och Bygget i norra delen av området, i den södra bl a vid det forna Jonstorp. Åt Höghultshållet, invid torpet Bränningen finns grundstenar till flera, på 1950-talet rivna hus, som minner om att där tidigare låg en hel liten småbrukarby, bestående av backstugor och förpantningsjordbruk. Området benämndes Smuckaroten eller Smuckes, ett dialektalt ord som lär syfta på småfolk eller smått folk. En annan benämning var Jerusalem, som syftar på att en missionsrörelse utgick härifrån mot slutet av 1800-talet.
Flera av de planerade vindsnurrorna kommer enligt Triventus ritningar att uppföras direkt på eller mycket nära intill de kulturminneskyddade (Lagen 1988:950 om kulturminnen mm) lämningarna efter ovan nämnda torpställen och på eller intill kända spelplatser för orre och tjäder.
Om de planerade vindkraftverken uppförs kommer det hittills orörda naturområdet att förvandlas till ren industrimark.
I samrådsunderlaget (Avsnitt 1.4 Vägar och kablar) nämns endast helt kort att det behövs 4-5 meter breda vägar för att klara transporterna under byggnationen. Och att vägars och kablars dragning ”kommer att genomföras på ett sätt som medför så liten påverkan som möjligt på natur- och kulturmiljön”.
Det sägs dock ingenting om att dessa vägar ska vara bäriga för transporter på upp till 100 ton eller att man för varje verk ska anlägga en parkeringsplats för kranar mm om 700 kvadratmeter ( tänk 2-3 medelstora lador).
Befintliga skogsvägar i området uppges komma att nyttjas ”i möjligaste mån”.
Men det som inte framgår av underlaget är att befintliga skogsvägar i området anlagts i mossmarker på enklast möjliga sätt genom att stubbar och annat avfallsvirke täckts över med sten och grus. Dessa vägar kommer med säkerhet inte att hålla för de tunga transporter som blir aktuella utan betydande förstärkningsarbeten.
Till detta ska läggas omfattande grävningar för elkablar, bland annat för en jordförlagd elkabel genom Vikaskogens mossmarker till Moholm, genom vilken den producerade energin från verken ska tas ut.
Därtill kommer att vart och ett av de planerade vindkraftverken ska stå på ett gjutet betongfundament. Gjutningen görs i en grop som grävs och sprängs ner till och under grundvattennivå. Volymen per verk blir ca 500 kubikmeter, ungefär som källarvåningen till en enplansvilla. För gjutningen åtgår, för varje verk, 80 betongbilslass.
Terrängen, där parken planeras, är omvittnat ytterst besvärlig och svårframkomlig och mycket omfattande väg- och anläggningsarbeten blir således nödvändiga också av det skälet!
I samband med grävningsarbetena kommer i markerna lagrat metylkvicksilver att frigöras och via vattendragen från området föras ut i sjöarna, med uppenbar risk för kvicksilverupptag i näringskedjorna och till men för – till exempel – havsörnens reproduktionsförmåga.
Vikaskogsområdet är statistiskt Västra Götalands mest nederbördsrika område med därav följande extra höga metylkvicksilverhalter i blötmarkerna.
Detta nämns inte alls i samrådsunderlaget, än mindre presenteras en plan för hur dessa kvicksilverutsläpp ska förhindras.
På senare tid har även uppmärksammats att stora mängder metan frigörs ur våtmarker som grävs upp. Metan är en växthusgas som är flerdubbelt skadligare än koldioxid för klimatuppvärmningen.
Det vore minst sagt ironiskt om den påstådda positiva effekten på miljön av byggandet av vindkraft i stället visar sig ha stora och irreparabla negativa miljökonsekvenser.
Om Triventus får gehör för att uppföra nu planerade 26 vindsnurror avser man enligt uppgift att gå vidare för att uppföra än fler verk på intilliggande område i Töreboda kommun som i en utredning av mtg-kommunerna (www.mtgskaraborg.se/archive/miljö_och_bygg/MTG-vindkraft_utkast_MKB_liten.pdf ).utpekar som tänkbar för etablering av ett 50-tal vindkraftverk.
Dessvärre har denna utredning inte förstått Lögestensmarkens betydelse i naturvärdeshänseende. Man har heller inte noterat att området ligger i en sådan tyst zon som enligt den egna utredningen ( Riktlinjer för planering av vindkraft, tryckt version 2008-10-14, sid 16) ”måste beaktas noga vid lokalisering av vindkraft”.
Totalt, på Lögestensmarken, kan det därmed bli 60-70 vindsnurror, lika höga eller högre än Kaknästornet, som kommer att synas vida kring, medan de emitterar ett ständigt sus och brus ( och reflexer) till omgivningen. (Enligt forskning uppstår reflexstörningar upp till 2,4 km från ett vindkraftverks vingar, beroende på dess höjd).
Triventus säger sig arbeta med bl a projektutveckling och ägande av vindkraftverk och förfoga över många års samlad kompetens och erfarenhet inom vindkraftsbranschen genom sina medarbetare och ägare.
Enligt företagets senaste årsredovisning inskränker sig dock Triventus direkta ägande till ett enda litet vindkraftverk (och delägarskap i två).
I samrådspresentationen uppges Triventus ha två dotterbolag. I den senaste årsredovisningen finns 10 dotterbolag. Man kan ställa sig frågande till diskrepansen.
Trots att man detta år (2007) laborerade med brutet räkenskapsår redovisades en förlust på 4 miljoner kr. Företaget hade en nettoskuldsättning på 28,5 miljoner kr.
Enligt uppgift från Triventus företrädare vid samrådsmöte 28 februari 2009 är vindkraftsparken kostnadsberäknad till 900 miljoner kronor. Det förefaller, mot bakgrund av Triventus finansiella situation, knappast troligt att bolaget kan genomföra projektet på egen hand. Vid samrådsmötet ställdes frågan om finansieringen. Den besvarades med att ”investerare i grön el står i kö”. En fråga om Triventus, eller annat företag, i slutändan ska svara för driften av vindkraftsparken, besvarades endast med att Triventus ”tänker behålla så stor del som möjligt”.
Den missvisande och ofullständiga informationen om projektet samt dess spekulativa karaktär gör att vi ställer oss helt avvisande till den planerade vindkraftsparken. I alla händelser bör ett nytt samrådsunderlag tas fram som öppet redovisar för- och nackdelar på grundval av relevanta beräkningar.
Om Triventus planer förverkligas kan man med fog befara att idyllen kring Lögestenen med dess stora naturvärden i form av djur och fågelliv samt kulturminnesskyddade husgrunder, stengärdsgårdar mm ohjälpligt och för alltid ödeläggs.
Karlsborg 090407
Lars Dahllöf & Christel Ericson Dahllöf
lördag 18 april 2009
Naturreservat skydd mot vindkraftsexploatering?
Till
Karlsborgs, Töreboda och Tibro kommuner
Härmed hemställes att Lögestensmarken/ Vikaskog avsättes till naturreservat jämlikt 7 kap. miljöbalken (MB)(1998:808) och förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.
I avvaktan på utredning och beslut i ärendet hemställes om interimistiskt förbud avseende anläggande av vägar, byggnation, sprängning, anläggande och/eller grävning för elkalbelnät, gallring och slutavverkning av skog och/eller andra åtgärder som kan påverka förelagen reservatsbildning.
Det interimistiska förbudet bör, med tanke på pågående planering för att omvandla det föreslagna reservatsområdet till industrimark, bestämmas till 5 år.
Lögestensmarken/Vikaskog är ett unikt, tyst och i stora delar orört vildmarksområde med en synnerligen skyddsvärd natur. Här finns såväl gammelskog som vidsträckta mossmarker och sumpskog, djurlivet är rikt med bl a älg, rådjur, vildsvin, tjäder och orre, beckasin och morkulla, tranor och till och med lodjur. Bäver finns i utkanten av området, varg har varit synlig. Korpen är vanlig och häckar i området, liksom havsörn, ormvråk, flertalet svenska ugglearter, särskilt frekventa är sparvuggla och kattuggla, tranor och kanske även kungsörn.
I området finns minst två större spelplatser för tjäder och en för orre.
Den relativt sällsynta gråspetten har iakttagits och kan ha en sydlig häckningsplats här. Rödlistad sandödla finns på sina håll och i Stenbäcken, som rinner upp i Lögestensmarken, finns bestånd av salamander.
Mitt i området, på ett berg med en vidsträckt utsikt norrut mot Viken och åt alla andra håll mot och över oändliga rader av gröna grantoppar, ligger Lögesten, ett väldigt klippblock som placerats där det ligger av Inlandsisen, på kanten av ett stup där det ser att när som helst rasa ner.
Men det gör det inte – det har generationer av armstarka bondsöner och torparpojkar erfarit när de, inte sällan med traktens sötaste flickor och pigor i följe, försökt att välta det överända.
Kanske är det en förtrollad stenbumling, det trodde man förr. På sydsidan av Lögestenen kan man se rader av spår, ett som av ett barn som gått fram med bara fötter och lämnat avtryck i gråstenen, en annan rad fotspår i stenen ser ut att vara avsatta av en vuxen man, med avtryck av en käpp intill dem och intill dem spårstämplar i sten av en hund. Alla dessa spår går mot jättestenen och ser ut att försvinna in i dess innandöme…
Författaren Sven Dalvik beskrev Lögestensmarken i sin bok Natur och Folkliv (Allmogeförlaget 1963) och uppgav där att den stora stenen enligt experterna är en forntida offerplats.
Det kan man gott tro.
En omständighet som konserverat vildmarkskaraktären är att byborna i radbyn Höghult sydvästpå, efter laga skiftet år 1827, kom att äga var sitt mycket smalt, ibland bara 8-10 meter brett, tvärskifte upp mot Lögesten. Men någon gång i mitten på 1800-talet råkade höghultarna ut för en förslagen bedragare.
Denne erbjöd sig att hjälpa höghultarna att ta ner skogen upp mot Lögesten och dela upp förtjänsten vid försäljningen åt var och en efter storleken på skiftena.
Det tyckte höghultarna, som dittills på grund av skiftenas ringa areal, bara tagit lite brännved på dem, var en bra idé.
Men när avverkningen väl var gjord och timret sålt så for bedragaren till Amerika, med höghultarnas pengar som reskassa.
Denna bittra erfarenhet, sägs det, gjorde att ägarna till de små svårarbetade tvärskiftena på Lögestensmarken, hellre än att samarbeta om rejäla avverkningar, lät skogen stå orörd.
Lögestenen, även kallad Lövesten och Löjesten, ligger på en rågångsknut där Undenäs, Mölltorps, Ransbergs och Beatebergs socknar stöter samman. Eller, om man hellre vill använda den moderna kommunindelningen, där Karlsborg, Tibro och Töreboda kommuner gör det.
Enklast nås den kanske förtrollade Lögestenen på en ungefär två kilometer lång och dåligt utmärkt stig från Stora Skogssjön, nordväst om Lögestensmarken. Då är man i Töreboda. En annan tillfartsled går genom mossmarker från Karlsborgshållet, från torpet Lyckan.
En tredje går genom Tibromark från Höghultshållet, med avstamp från torpet Bränningen.
Intill detta kan man se grundstenar till flera, på 1950-talet rivna hus, som minner om att här tidigare låg en hel liten småbrukarby, bestående av backstugor och förpantningsjordbruk. Området benämndes Smuckaroten eller Smuckes, ett dialektalt ord som lär syfta på småfolk eller smått folk. En annan benämning var Jerusalem, som syftar på att en missionsrörelse utgick härifrån mot slutet av 1800-talet.
På Lögestensmarken och intill den finns gott om odlingsrösen, stengärdsgårdar och grundstenar från länge sedan rivna torp och lador, som minner om de som en gång bodde skogen och deras magra utkomstmöjligheter mellan sten och skravel. På flera håll i skogen finns lämningar av kolmilor och tjärdalar.
Kulturhistoriskt intressanta lämningar av torp och gårdar, i form av husgrunder och gammal odlingsmark, finns vid t ex Nyråsa, Stenstorp, Källstorp, Skogen och Bygget i norra delen av området, i den södra bl a vid det forna Jonstorp och ner mot Bränningen/Jerusalem.
Mitt i och runtom denna ännu till stora delar orörda vildmarksidyllen smids dessvärre nu planer på att uppföra en vindkraftspark. Eller snarare två.
Den ena, belägen i Töreboda kommun, tätt intill och på Lögestensberget, kan komma att bestå av inte mindre än 55 stycken 200 (och kanske upp till 300) meter höga vindsnurror. De här vindkraftverken ingår i ett utredningsförslag om lämpliga lägen för utbyggnad av vindkraft i Mariestads, Gullspångs och Töreboda kommuner.
På andra sidan kommungränsen, i Karlsborg (delvis en bit inne över Törebodagränsen), också tätt på Lögestensberget, vill en av de vindkraftsexploatörer, företaget Triventus AB, som tidigare ansökt om att få bygga ett 60-tal vindsnurror på Lunnekullen i Fagersanna, uppföra 26 stora vindsnurror (16 i Karlsborgs kommun och 10 i Töreboda kommun).
Om detta går igenom avser exploatören enligt uppgift att söka tillstånd för ytterligare vindsnurror på den mark som mtg-kommunernas utredning utpekar som lämplig för ändamålet (www.mtgskaraborg.se/archive/miljö_och_bygg/MTG-vindkraft_utkast_MKB_liten.pdf ).
Dessvärre har denna utredning inte förstått Lögestensmarkens betydelse i naturvärdeshänseende. Man har heller inte noterat att området ligger i en sådan tyst zon som enligt den egna utredningen ( Riktlinjer för planering av vindkraft, tryckt version 2008-10-14, sid 16) ”måste beaktas noga vid lokalisering av vindkraft”.
Inte heller Karlsborgs kommun har noterat områdets skyddsvärde, utan tvärtom redan beviljat bygglov enligt PBL för två vindsnurror i norra delen området!
Totalt, på Lögestensmarken, kan det alltså bli 60-70 vindsnurror, lika höga eller högre än Kaknästornet, som kommer att synas vida kring, medan de emitterar ett ständigt sus och brus ( och reflexer) till omgivningen. (Enligt forskning uppstår reflexstörningar upp till 2,4 km från ett vindkraftverks vingar, beroende på dess höjd).
I samband med uppförandet av de planerade vindkraftverken kommer det hittills orörda naturområdet att omvandlas till industrimark.
T ex så kommer vart och ett av de planerade vindkraftverken att stå på ett gjutet betongfundament. Gjutningen görs i en grop som grävs och sprängs ner till och under grundvattennivå. Volymen blir ca 500 kubikmeter, ungefär som källarvåningen till en normalstor enplansvilla. För gjutningen åtgår, för varje verk, 80 betongbilslass.
Till varje enskild snurra i en vindkraftpark behövs därför innan dess anläggas en 4-5 meter bred väg, tillräckligt bärig för transporter på upp till 100 ton, för betongbilstrafiken och för kraftverk och transformatorer mm. Intill varje verk anläggs en parkeringsplats för kranar mm om 700 kvadratmeter ( tänk 2-3 medelstora lador).
Till detta ska läggas omfattande grävningar för jordförlagda elkablar.
I samband med grävningsarbetena kommer i markerna lagrat metylkvicksilver att frigöras och via vattendragen från området föras ut i sjöarna, med uppenbar risk för kvicksilverupptag i näringskedjorna och till men för – till exempel – havsörnens reproduktionsförmåga.
Vikaskogsområdet är statistiskt Västra Götalands mest nederbördsrika område med därav följande extra höga metylkvicksilverhalter i blötmarkerna.
Flera av vindsnurrorna kommer enligt planerna att uppföras på eller mycket nära intill de kulturminneskyddade (Lagen 1988:950 om kulturminnen mm) lämningarna efter ovan nämnda torpställen ( Nyråsa, Stenstorp, Källstorp, Skogen, Bygget) och på eller intill de kända spelplatserna för orre och tjäder.
Om vindkraftsexploatörernas planer förverkligas kan man med fog befara att idyllen kring Lögestenen med dess stora naturvärden i form av djur och fågelliv samt kulturminnesskyddade husgrunder, stengärdsgårdar mm ohjälpligt och för alltid ödeläggs.
Vi menar att det är angeläget att skydda detta område innan så sker.
Exakt var reservatsgränserna bör gå måste förstås utredas närmare, men ett förslag är att den läggs ut med Lögestenen som centralpunkt enligt bifogad skiss. Man kan då undvika att bebodda fastigheter och sommarhus i området hamnar inom reservatet med de begränsningar som det kan innebära för deras nyttjande. I vissa fall kan dock intressekonflikter inte undvikas, t ex så hamnar Bränningen ( Höghult 2:17, 2:18, vår fastighet) med föreslagen dragning med sin nordöstra del inom reservatet, men i övrigt utanför. Andra fastigheter som kan beröras på liknande sätt är Lindhult, Lyckan och Stenbäcken, medan Bygget, Skräddaretorp, Skoges, Skogatorp, Missunnan, Björkkullen, Bengtstorp och Lilla Hanhult hamnar strax utanför gränsen.
Inom området som skulle få reservatsskydd finns flera mossar, som Tranemossen, Kojemossen, Lundinsmossen, Skråbergsmossen, Hjortamossen, Växelmossen och Fåglamossen.
Förutom att de är viktiga reproduktionslokaler för fågel och vilt så undviks med ett reservatsskydd den omfattande metylkvicksilverfrigörningen från våtmarkerna, som blir följden om de grävs upp för vägar mm med anledning av den planerade vindkraftsparken.
På senare tid har även uppmärksammats att stora mängder metan frigörs ur våtmarker som grävs upp. Metan är en växthusgas som är flerdubbelt skadligare än koldioxid för klimatuppvärmningen.
Det vore minst sagt ironiskt om den påstådda positiva effekten på miljön av byggandet av vindkraft i stället visar sig ha stora och irreparabla negativa miljökonsekvenser.
Karlsborg 090407
Lars Dahllöf & Christel Ericson Dahllöf
Ägare till Bränningen, Höghult (fast beteckn Höghult 2:17, 2:18).
Tel: 0505-44204, 070 226 78 70
E-post: lasse.dahllof@telia.com
Bil: kartmtrl m förslag till reservatsavgränsning, kulturskyddsobjekt, fågellokaler mm
Cc:
Miljö- och byggnadsnämnen, Karlsborg
Töreboda kommun, kommunstyrelsen
Miljö- och byggnadsnämnden Mariestad-Töreboda-Gullspång,
Tibro kommun, kommunstyrelsen
Bygg & Miljö nämnden, Tibro
Skaraborgs Läns Allehanda
Skaraborgsbygden
Mariestadstidningen
Göteborgs-Posten
Svenska naturskyddsföreningen Tibro
Svenska naturskyddsföreningen Töreboda
Svenska naturskyddsföreningen Karlsborg
Karlsborgs, Töreboda och Tibro kommuner
Härmed hemställes att Lögestensmarken/ Vikaskog avsättes till naturreservat jämlikt 7 kap. miljöbalken (MB)(1998:808) och förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.
I avvaktan på utredning och beslut i ärendet hemställes om interimistiskt förbud avseende anläggande av vägar, byggnation, sprängning, anläggande och/eller grävning för elkalbelnät, gallring och slutavverkning av skog och/eller andra åtgärder som kan påverka förelagen reservatsbildning.
Det interimistiska förbudet bör, med tanke på pågående planering för att omvandla det föreslagna reservatsområdet till industrimark, bestämmas till 5 år.
Lögestensmarken/Vikaskog är ett unikt, tyst och i stora delar orört vildmarksområde med en synnerligen skyddsvärd natur. Här finns såväl gammelskog som vidsträckta mossmarker och sumpskog, djurlivet är rikt med bl a älg, rådjur, vildsvin, tjäder och orre, beckasin och morkulla, tranor och till och med lodjur. Bäver finns i utkanten av området, varg har varit synlig. Korpen är vanlig och häckar i området, liksom havsörn, ormvråk, flertalet svenska ugglearter, särskilt frekventa är sparvuggla och kattuggla, tranor och kanske även kungsörn.
I området finns minst två större spelplatser för tjäder och en för orre.
Den relativt sällsynta gråspetten har iakttagits och kan ha en sydlig häckningsplats här. Rödlistad sandödla finns på sina håll och i Stenbäcken, som rinner upp i Lögestensmarken, finns bestånd av salamander.
Mitt i området, på ett berg med en vidsträckt utsikt norrut mot Viken och åt alla andra håll mot och över oändliga rader av gröna grantoppar, ligger Lögesten, ett väldigt klippblock som placerats där det ligger av Inlandsisen, på kanten av ett stup där det ser att när som helst rasa ner.
Men det gör det inte – det har generationer av armstarka bondsöner och torparpojkar erfarit när de, inte sällan med traktens sötaste flickor och pigor i följe, försökt att välta det överända.
Kanske är det en förtrollad stenbumling, det trodde man förr. På sydsidan av Lögestenen kan man se rader av spår, ett som av ett barn som gått fram med bara fötter och lämnat avtryck i gråstenen, en annan rad fotspår i stenen ser ut att vara avsatta av en vuxen man, med avtryck av en käpp intill dem och intill dem spårstämplar i sten av en hund. Alla dessa spår går mot jättestenen och ser ut att försvinna in i dess innandöme…
Författaren Sven Dalvik beskrev Lögestensmarken i sin bok Natur och Folkliv (Allmogeförlaget 1963) och uppgav där att den stora stenen enligt experterna är en forntida offerplats.
Det kan man gott tro.
En omständighet som konserverat vildmarkskaraktären är att byborna i radbyn Höghult sydvästpå, efter laga skiftet år 1827, kom att äga var sitt mycket smalt, ibland bara 8-10 meter brett, tvärskifte upp mot Lögesten. Men någon gång i mitten på 1800-talet råkade höghultarna ut för en förslagen bedragare.
Denne erbjöd sig att hjälpa höghultarna att ta ner skogen upp mot Lögesten och dela upp förtjänsten vid försäljningen åt var och en efter storleken på skiftena.
Det tyckte höghultarna, som dittills på grund av skiftenas ringa areal, bara tagit lite brännved på dem, var en bra idé.
Men när avverkningen väl var gjord och timret sålt så for bedragaren till Amerika, med höghultarnas pengar som reskassa.
Denna bittra erfarenhet, sägs det, gjorde att ägarna till de små svårarbetade tvärskiftena på Lögestensmarken, hellre än att samarbeta om rejäla avverkningar, lät skogen stå orörd.
Lögestenen, även kallad Lövesten och Löjesten, ligger på en rågångsknut där Undenäs, Mölltorps, Ransbergs och Beatebergs socknar stöter samman. Eller, om man hellre vill använda den moderna kommunindelningen, där Karlsborg, Tibro och Töreboda kommuner gör det.
Enklast nås den kanske förtrollade Lögestenen på en ungefär två kilometer lång och dåligt utmärkt stig från Stora Skogssjön, nordväst om Lögestensmarken. Då är man i Töreboda. En annan tillfartsled går genom mossmarker från Karlsborgshållet, från torpet Lyckan.
En tredje går genom Tibromark från Höghultshållet, med avstamp från torpet Bränningen.
Intill detta kan man se grundstenar till flera, på 1950-talet rivna hus, som minner om att här tidigare låg en hel liten småbrukarby, bestående av backstugor och förpantningsjordbruk. Området benämndes Smuckaroten eller Smuckes, ett dialektalt ord som lär syfta på småfolk eller smått folk. En annan benämning var Jerusalem, som syftar på att en missionsrörelse utgick härifrån mot slutet av 1800-talet.
På Lögestensmarken och intill den finns gott om odlingsrösen, stengärdsgårdar och grundstenar från länge sedan rivna torp och lador, som minner om de som en gång bodde skogen och deras magra utkomstmöjligheter mellan sten och skravel. På flera håll i skogen finns lämningar av kolmilor och tjärdalar.
Kulturhistoriskt intressanta lämningar av torp och gårdar, i form av husgrunder och gammal odlingsmark, finns vid t ex Nyråsa, Stenstorp, Källstorp, Skogen och Bygget i norra delen av området, i den södra bl a vid det forna Jonstorp och ner mot Bränningen/Jerusalem.
Mitt i och runtom denna ännu till stora delar orörda vildmarksidyllen smids dessvärre nu planer på att uppföra en vindkraftspark. Eller snarare två.
Den ena, belägen i Töreboda kommun, tätt intill och på Lögestensberget, kan komma att bestå av inte mindre än 55 stycken 200 (och kanske upp till 300) meter höga vindsnurror. De här vindkraftverken ingår i ett utredningsförslag om lämpliga lägen för utbyggnad av vindkraft i Mariestads, Gullspångs och Töreboda kommuner.
På andra sidan kommungränsen, i Karlsborg (delvis en bit inne över Törebodagränsen), också tätt på Lögestensberget, vill en av de vindkraftsexploatörer, företaget Triventus AB, som tidigare ansökt om att få bygga ett 60-tal vindsnurror på Lunnekullen i Fagersanna, uppföra 26 stora vindsnurror (16 i Karlsborgs kommun och 10 i Töreboda kommun).
Om detta går igenom avser exploatören enligt uppgift att söka tillstånd för ytterligare vindsnurror på den mark som mtg-kommunernas utredning utpekar som lämplig för ändamålet (www.mtgskaraborg.se/archive/miljö_och_bygg/MTG-vindkraft_utkast_MKB_liten.pdf ).
Dessvärre har denna utredning inte förstått Lögestensmarkens betydelse i naturvärdeshänseende. Man har heller inte noterat att området ligger i en sådan tyst zon som enligt den egna utredningen ( Riktlinjer för planering av vindkraft, tryckt version 2008-10-14, sid 16) ”måste beaktas noga vid lokalisering av vindkraft”.
Inte heller Karlsborgs kommun har noterat områdets skyddsvärde, utan tvärtom redan beviljat bygglov enligt PBL för två vindsnurror i norra delen området!
Totalt, på Lögestensmarken, kan det alltså bli 60-70 vindsnurror, lika höga eller högre än Kaknästornet, som kommer att synas vida kring, medan de emitterar ett ständigt sus och brus ( och reflexer) till omgivningen. (Enligt forskning uppstår reflexstörningar upp till 2,4 km från ett vindkraftverks vingar, beroende på dess höjd).
I samband med uppförandet av de planerade vindkraftverken kommer det hittills orörda naturområdet att omvandlas till industrimark.
T ex så kommer vart och ett av de planerade vindkraftverken att stå på ett gjutet betongfundament. Gjutningen görs i en grop som grävs och sprängs ner till och under grundvattennivå. Volymen blir ca 500 kubikmeter, ungefär som källarvåningen till en normalstor enplansvilla. För gjutningen åtgår, för varje verk, 80 betongbilslass.
Till varje enskild snurra i en vindkraftpark behövs därför innan dess anläggas en 4-5 meter bred väg, tillräckligt bärig för transporter på upp till 100 ton, för betongbilstrafiken och för kraftverk och transformatorer mm. Intill varje verk anläggs en parkeringsplats för kranar mm om 700 kvadratmeter ( tänk 2-3 medelstora lador).
Till detta ska läggas omfattande grävningar för jordförlagda elkablar.
I samband med grävningsarbetena kommer i markerna lagrat metylkvicksilver att frigöras och via vattendragen från området föras ut i sjöarna, med uppenbar risk för kvicksilverupptag i näringskedjorna och till men för – till exempel – havsörnens reproduktionsförmåga.
Vikaskogsområdet är statistiskt Västra Götalands mest nederbördsrika område med därav följande extra höga metylkvicksilverhalter i blötmarkerna.
Flera av vindsnurrorna kommer enligt planerna att uppföras på eller mycket nära intill de kulturminneskyddade (Lagen 1988:950 om kulturminnen mm) lämningarna efter ovan nämnda torpställen ( Nyråsa, Stenstorp, Källstorp, Skogen, Bygget) och på eller intill de kända spelplatserna för orre och tjäder.
Om vindkraftsexploatörernas planer förverkligas kan man med fog befara att idyllen kring Lögestenen med dess stora naturvärden i form av djur och fågelliv samt kulturminnesskyddade husgrunder, stengärdsgårdar mm ohjälpligt och för alltid ödeläggs.
Vi menar att det är angeläget att skydda detta område innan så sker.
Exakt var reservatsgränserna bör gå måste förstås utredas närmare, men ett förslag är att den läggs ut med Lögestenen som centralpunkt enligt bifogad skiss. Man kan då undvika att bebodda fastigheter och sommarhus i området hamnar inom reservatet med de begränsningar som det kan innebära för deras nyttjande. I vissa fall kan dock intressekonflikter inte undvikas, t ex så hamnar Bränningen ( Höghult 2:17, 2:18, vår fastighet) med föreslagen dragning med sin nordöstra del inom reservatet, men i övrigt utanför. Andra fastigheter som kan beröras på liknande sätt är Lindhult, Lyckan och Stenbäcken, medan Bygget, Skräddaretorp, Skoges, Skogatorp, Missunnan, Björkkullen, Bengtstorp och Lilla Hanhult hamnar strax utanför gränsen.
Inom området som skulle få reservatsskydd finns flera mossar, som Tranemossen, Kojemossen, Lundinsmossen, Skråbergsmossen, Hjortamossen, Växelmossen och Fåglamossen.
Förutom att de är viktiga reproduktionslokaler för fågel och vilt så undviks med ett reservatsskydd den omfattande metylkvicksilverfrigörningen från våtmarkerna, som blir följden om de grävs upp för vägar mm med anledning av den planerade vindkraftsparken.
På senare tid har även uppmärksammats att stora mängder metan frigörs ur våtmarker som grävs upp. Metan är en växthusgas som är flerdubbelt skadligare än koldioxid för klimatuppvärmningen.
Det vore minst sagt ironiskt om den påstådda positiva effekten på miljön av byggandet av vindkraft i stället visar sig ha stora och irreparabla negativa miljökonsekvenser.
Karlsborg 090407
Lars Dahllöf & Christel Ericson Dahllöf
Ägare till Bränningen, Höghult (fast beteckn Höghult 2:17, 2:18).
Tel: 0505-44204, 070 226 78 70
E-post: lasse.dahllof@telia.com
Bil: kartmtrl m förslag till reservatsavgränsning, kulturskyddsobjekt, fågellokaler mm
Cc:
Miljö- och byggnadsnämnen, Karlsborg
Töreboda kommun, kommunstyrelsen
Miljö- och byggnadsnämnden Mariestad-Töreboda-Gullspång,
Tibro kommun, kommunstyrelsen
Bygg & Miljö nämnden, Tibro
Skaraborgs Läns Allehanda
Skaraborgsbygden
Mariestadstidningen
Göteborgs-Posten
Svenska naturskyddsföreningen Tibro
Svenska naturskyddsföreningen Töreboda
Svenska naturskyddsföreningen Karlsborg
tisdag 14 april 2009
Glädjekalkyler(?) om vindkraft
I ett inlägg på Brännpunkt i SvD 090412 närmast raljerar två ledande vindkraftskramare, Svenska naturskyddsföreningens ordförande och generalsekreterare, över de beräkningar som gjorts av två medlemmar av Kungliga Vetenskapsakademin (KVA). Enligt dessa beräkningar i en tidigare SvD-artikel så är vindkraft, jämfört med kärnkraft och vattenkraft, en utomordentligt dyr och dålig affär.
De två naturskyddsrepresentanterna påstår nu i sitt inlägg att det är tvärtom, att vindkraften är det mest lönsamma energislaget. Enligt dem kostar 1 TWh vindkraft 4,8 miljarder, medan kostnaden för lika mycket kärnkraftsel är 5,1-8,1 miljarder (lite beroende på hur man räknar). De två KVA-ledamöterna bedömde att 1 TWh vindel skulle kosta 5,1-8,5 miljarder mot 2,1-4,6 miljarder för 1 TWh kärnkraftsel.
De två KVA-ledamöternas bedömning ”saknar verklighetsförankring”, enligt naturskyddsrepresentanterna.
Frågan ärväl hur det står till med den egna verklighetsförankringen. Naturskyddsrepresentanterna bygger hela sin kostnadskalkyl på ett ytterst tveksamt påstående, nämligen att kostnaden för att bygga ett 2 MW vindkraftverk på land ”helt enkelt” är 25 miljoner kronor.
I verkligheten kostar det dock bra mycket mer än så att bygga vindkraft. Ett alldeles färskt exempel: Kostnaden för att bygga en vindkraftspark med 26 vindkraftsverk i orörd skogsnatur, med stora bevarandevärden, i Karlsborgs och Töreboda kommuner i norra Skaraborg är enligt den aktuella vindkraftsexploatörens egna uppgifter, ca 900 mkr. Det blir – per verk - 37,5 mkr ( jfr 25 mkr!). Alltså 33 procent högre än den kostnad som matematikerna på Svenska Naturskyddsföreningen räknat fram.
Tar man den siffran som utgångspunkt för att beräkna vad 1 TWh vindkraftsel kostar så hamnar man hastigt och lustigt(?) på dryga 7,1 miljarder! ( Jfr SNFs 4,8 miljarder!).
(Här har för enkelhetens skull räknats med av SNF antagna 30 procent tillgänglighet/verkningsgrad för vindkraftverk – danska uppgifter om tillgängligheten säger 20-25 procent, vilket förstås ytterligare skulle försämra kalkylerna).
Beräknade kostnader för andra vindkraftsprojekt på senare tid ger stöd för beräkningarna ovan, alltså att det (i nuläget, dyrare lär det bli) kostar runt 7 miljarder att producera 1 TWh vindel.
Till det kommer icke angivna kostnader för förstörelsen av naturvärdena där vindsnurrorna, var och en i storlek som Kaknästornet, ska resas. Senaste uppgifter talar om 6000 – 10 000 vindsnurror.
Detta är något som Svenska Naturskyddsföreningen, namnet till trots, märkligt nog inte räknar med i sina glädjekalkyler om vindkraft.
De två naturskyddsrepresentanterna påstår nu i sitt inlägg att det är tvärtom, att vindkraften är det mest lönsamma energislaget. Enligt dem kostar 1 TWh vindkraft 4,8 miljarder, medan kostnaden för lika mycket kärnkraftsel är 5,1-8,1 miljarder (lite beroende på hur man räknar). De två KVA-ledamöterna bedömde att 1 TWh vindel skulle kosta 5,1-8,5 miljarder mot 2,1-4,6 miljarder för 1 TWh kärnkraftsel.
De två KVA-ledamöternas bedömning ”saknar verklighetsförankring”, enligt naturskyddsrepresentanterna.
Frågan ärväl hur det står till med den egna verklighetsförankringen. Naturskyddsrepresentanterna bygger hela sin kostnadskalkyl på ett ytterst tveksamt påstående, nämligen att kostnaden för att bygga ett 2 MW vindkraftverk på land ”helt enkelt” är 25 miljoner kronor.
I verkligheten kostar det dock bra mycket mer än så att bygga vindkraft. Ett alldeles färskt exempel: Kostnaden för att bygga en vindkraftspark med 26 vindkraftsverk i orörd skogsnatur, med stora bevarandevärden, i Karlsborgs och Töreboda kommuner i norra Skaraborg är enligt den aktuella vindkraftsexploatörens egna uppgifter, ca 900 mkr. Det blir – per verk - 37,5 mkr ( jfr 25 mkr!). Alltså 33 procent högre än den kostnad som matematikerna på Svenska Naturskyddsföreningen räknat fram.
Tar man den siffran som utgångspunkt för att beräkna vad 1 TWh vindkraftsel kostar så hamnar man hastigt och lustigt(?) på dryga 7,1 miljarder! ( Jfr SNFs 4,8 miljarder!).
(Här har för enkelhetens skull räknats med av SNF antagna 30 procent tillgänglighet/verkningsgrad för vindkraftverk – danska uppgifter om tillgängligheten säger 20-25 procent, vilket förstås ytterligare skulle försämra kalkylerna).
Beräknade kostnader för andra vindkraftsprojekt på senare tid ger stöd för beräkningarna ovan, alltså att det (i nuläget, dyrare lär det bli) kostar runt 7 miljarder att producera 1 TWh vindel.
Till det kommer icke angivna kostnader för förstörelsen av naturvärdena där vindsnurrorna, var och en i storlek som Kaknästornet, ska resas. Senaste uppgifter talar om 6000 – 10 000 vindsnurror.
Detta är något som Svenska Naturskyddsföreningen, namnet till trots, märkligt nog inte räknar med i sina glädjekalkyler om vindkraft.
söndag 12 april 2009
vindkraftssnurren
Långt in i Vikaskogen, högst upp på ett berg, med en milsvid utsikt norrut mot Viken och åt andra håll mot och över oändliga rader av gröna grantoppar, ligger Lögesten.
Lögesten är ett väldigt klippblock som placerats där det ligger av Inlandsisen, på kanten av ett stup där det ser att när som helst rasa ner.
Men det gör det inte – det har generationer av armstarka bondsöner och torparpojkar erfarit när de, inte sällan med traktens sötaste flickor och pigor i följe, försökt att välta det överända.
Kanske är det en förtrollad stenbumling, det trodde man förr. På sydsidan av Lögestenen kan man nämligen se rader av spår, ett som av ett barn som gått fram med bara fötter och lämnat avtryck i gråstenen, en annan rad fotspår i stenen ser ut att vara avsatta av en vuxen man, med avtryck av en käpp intill dem och intill dem spårstämplar i sten av en hund. Alla dessa spår går mot jättestenen och ser ut att försvinna in i dess innandöme…
Författaren Sven Dalvik beskrev Lögestensmarken i sin bok Natur och Folkliv (Allmogeförlaget 1963) och uppgav där att den stora stenen enligt experterna är en forntida offerplats.
Det kan man gott tro.
Lögesten, även kallad Lövesten och Löjesten, ligger mitt på en rågångsknut där Undenäs, Mölltorp, Ransberg och Beatebergs socknar stöter samman. Eller, om man hellre vill använda den moderna kommunindelningen, där Karlsborg, Tibro och Töreboda kommuner gör det.
Minst åtta ägogränser markeras av denna sten; Undenäs-Forsviks skogar, Ekabolet. Gällsebo, Ryholm, Magderud samt ett par-tre gårdar i Spethult och Höghult .
Markerna är besvärliga. Dalvik berättar att han som pojke praktiserade som timmerkörare i vinterskogen i Lövstensmarken. Det var hårt jobb, med svåra påfrestningar på hästar, manskap och timmerslädar och oftast var det inte annat göra än att följa det naturliga avrinningsystemet för att komma ut med timret.
Idag, med moderna skogsmaskiner tar man sig fram lättare, men tack vare terrängens beskaffenhet har avverkningarna varit begränsade och medfört att det på sina håll finns åtminstone 100-årig skog i behåll.
En annan omständighet som konserverat vildmarkskaraktären, berättas det, är att byborna i radbyn Höghult sydvästpå, efter laga skiftet, som började genomföras år 1827, kom att äga var sitt mycket smalt, ibland bara 8-10 meter brett, tvärskifte upp mot Lögesten. Men någon gång i mitten på 1800-talet råkade höghultarna ut för en förslagen bedragare.
Denne erbjöd sig att hjälpa höghultarna att ta ner skogen upp mot Lögesten och dela upp förtjänsten vid försäljningen åt var och en efter storleken på skiftena.
Det tyckte höghultarna, som dittills på grund av skiftenas ringa areal, bara tagit lite brännved på dem, var en bra idé.
Men när avverkningen väl var gjord och timret sålt så for bedragaren till Amerika, med höghultarnas pengar som reskassa.
Denna, bittra, erfarenhet, återberättad i släktled efter släktled, sägs ha gjort att ägarna till de små svårarbetade tvärskiftena på Lögestensmarken hellre än att samarbeta om rejäla avverkningar, låtit skogen stå som den står.
Till båtnad för dess vildmarkskaraktär, även om en del marköverlåtelser – och maskinavverkningar till följd av det – gjorts de allra senaste åren.
Dalvik berättar också om en förbrytare, ”Öst-Linas pojke”, som jagad av polis och en skvadron husarer, flyende till fots begav sig in i och upp genom Lögestensmarken. Där poliser och husarer tvingades att ge upp förföljandet. En tidning beskrev svårigheterna:
”En sådan terräng, med snårskog omväxlande med bottenlösa dypölar omväxlande med sk långsjöar med flytande mosstuvor, oöverstigliga stenklippor och tvärbranta berg, gjorde det omöjligt för mänsklig fot att därstädes framkomma.”
Eller för den delen, tydligen, hästhovar.
Öst-Linas pojke, den ”förslagne och farlige” förbrytaren tog sig dock fram, upp över, kanske, Lögesten och tvärs genom Vikaskogen till Viken. Där rodde han i ”lånad” båt över till Halna och tog sig via Älgarås ända till Värmland. Där, ett par mil från Finnskoga, lades dock Lagens Långa Arm över hans axlar – och han återfördes till Karlsborg, varifrån han rymt.
Den som gör sig omaket att ta sig upp på berget där den kanske förtrollade Lögestenen ligger, får alltså räkna med en ganska så besvärlig skogsvandring genom bitvis oländig terräng. Den närmsta och nog lättaste vandringsleden är ungefär två kilometer lång och går längs en dåligt utmärkt led som startar från en timmerväg från Abberudshållet till Stora Skogssjön, nordväst om Lögestensmarken. Då är man i Töreboda.
En annan, men besvärligare, ”tillfart”, går österifrån, i Karlsborgs kommun, från skogstorpet Lyckan. Där rekommenderas, om det inte är tjäle i markerna, rejäla stövlar med höga skaft, eftersom stigen bitvis går över vidsträckt mossmark,.
En tredje vandringsled går på Tibromark från Höghultshållet. Den som väljer den ”vägen” kan lämpligen utgå från ett annat skogstorp, Bränningen. Intill detta kan man se grundstenar till flera, på 1950-talet rivna hus, som minner om att här tidigare låg en hel liten småbrukarby, bestående av backstugor och förpantningsjordbruk. Ursprungligen kallades området för Smuckaroten eller Smuckes, ett dialektalt ord som lär syfta på småfolk eller smått folk. En annan benämning var Jerusalem, som syftar på att en missionsrörelse utgick härifrån mot slutet av 1800-talet. Ett till synes övergivet missionshus, men där det ändå hålls gudstjänst en gång om året, längs vägen mellan Höghult och Beateberg vittnar om detta.
Leden från Bränningen upp över höghultsskiftena är en utmaning, delvis på grund av den branta stigningen genom den svåra delvis urskogsliknande terrängen, delvis beroende på avverkningsskador och stormfälld skog. På vägen upp genom skogen kan man för övrigt se prov på den idoghet som ”småfolket” i Smuckaroten på sin tid ådagalagde för sin försörjning. Överallt i skogen finns imponerande stora och mäktiga odlingsrösen och stenmurar, som röjts undan och lagts upp för att skapa små betes- och odlingslotter på de karga och steniga markerna.
Den som gör sig besväret, på ena eller andra sättet, att ta sig till Lögesten, får dock sin belöning.
Den, möjligen, förtrollade offerstenen är centralpunkten i en ”bortglömd” vildmark. Där tystnaden härskar ( med undantag för en eller annan skogsmaskin…) och där den naturintresserade har god chans att få se både älg och rådjur, eller åtminstone spår efter dem, stöta upp skogsfåglar som tjäder och orre, höra tranorna ropa och se spår av lodjur. Korpen är vanlig, ormvråken häckar och högt uppe i skyn över Lögestensberget kan man se havsörnen sväva och övervaka sina domäner.
Det gäller dock för den som vill uppleva detta att passa på. Allt detta kan snart vara ett minne blott.
Mitt i denna ännu till stora delar orörda vildmarksidyll, eller runtomkring den, smids nämligen planer på att uppföra en vindkraftspark. Eller snarare två.
Den ena, belägen i Töreboda kommun, i Vikaskogen tätt intill och på Lögestensberget, ska, om planerna sätts i verket, bestå av inte mindre än 55 stycken 200 upp till 300 meter höga vindsnurror. Och på andra sidan gränsen, i Karlsborgs kommun och en bit inne över Törebodagränsen, också tätt på Lögestensberget, vill en grupp exploatörer uppföra ytterligare 24 lika stora vindsnurror…
Om de här planerna sätts i verket kan man med fog befara att idyllen kring Lögestenen ohjälpligt och för alltid ödeläggs.
Av Lars Dahllöf, text o foto
Fakta om vindkraftsplanerna:
De 55 vindkraftverken i Vikaskogen ingår i ett utredningsförslag om lämpliga lägen för utbyggnad av vindkraft i Mariestads, Gullspångs och Töreboda kommuner. Sammanlagt har utredningen hittat lägen för att bygga mellan 420 och 425 vindkraftverk i de tre kommunerna. Respektive fullmäktige ska nu ta ställning till de planerna och – om utredningsförslaget vinner gehör - fastställa en översiktsplan som ska styra utbyggnaden av vindkraften.
Vindkraftsplanerna för Lögestensmarken på Karlsborgssidan ligger närmare i tid, delvis nog beroende på att Karlsborg saknar en övergripande vindkraftsplan. Där vill nu samma vindkraftsexploatör som sagt sig vilja bygga ett 60-tal vindsnurror på Lunnekullen i Fagersanna, uppföra 26 vindkraftverk, varav 16 i Karlsborg och resten i Töreboda.
Lögesten är ett väldigt klippblock som placerats där det ligger av Inlandsisen, på kanten av ett stup där det ser att när som helst rasa ner.
Men det gör det inte – det har generationer av armstarka bondsöner och torparpojkar erfarit när de, inte sällan med traktens sötaste flickor och pigor i följe, försökt att välta det överända.
Kanske är det en förtrollad stenbumling, det trodde man förr. På sydsidan av Lögestenen kan man nämligen se rader av spår, ett som av ett barn som gått fram med bara fötter och lämnat avtryck i gråstenen, en annan rad fotspår i stenen ser ut att vara avsatta av en vuxen man, med avtryck av en käpp intill dem och intill dem spårstämplar i sten av en hund. Alla dessa spår går mot jättestenen och ser ut att försvinna in i dess innandöme…
Författaren Sven Dalvik beskrev Lögestensmarken i sin bok Natur och Folkliv (Allmogeförlaget 1963) och uppgav där att den stora stenen enligt experterna är en forntida offerplats.
Det kan man gott tro.
Lögesten, även kallad Lövesten och Löjesten, ligger mitt på en rågångsknut där Undenäs, Mölltorp, Ransberg och Beatebergs socknar stöter samman. Eller, om man hellre vill använda den moderna kommunindelningen, där Karlsborg, Tibro och Töreboda kommuner gör det.
Minst åtta ägogränser markeras av denna sten; Undenäs-Forsviks skogar, Ekabolet. Gällsebo, Ryholm, Magderud samt ett par-tre gårdar i Spethult och Höghult .
Markerna är besvärliga. Dalvik berättar att han som pojke praktiserade som timmerkörare i vinterskogen i Lövstensmarken. Det var hårt jobb, med svåra påfrestningar på hästar, manskap och timmerslädar och oftast var det inte annat göra än att följa det naturliga avrinningsystemet för att komma ut med timret.
Idag, med moderna skogsmaskiner tar man sig fram lättare, men tack vare terrängens beskaffenhet har avverkningarna varit begränsade och medfört att det på sina håll finns åtminstone 100-årig skog i behåll.
En annan omständighet som konserverat vildmarkskaraktären, berättas det, är att byborna i radbyn Höghult sydvästpå, efter laga skiftet, som började genomföras år 1827, kom att äga var sitt mycket smalt, ibland bara 8-10 meter brett, tvärskifte upp mot Lögesten. Men någon gång i mitten på 1800-talet råkade höghultarna ut för en förslagen bedragare.
Denne erbjöd sig att hjälpa höghultarna att ta ner skogen upp mot Lögesten och dela upp förtjänsten vid försäljningen åt var och en efter storleken på skiftena.
Det tyckte höghultarna, som dittills på grund av skiftenas ringa areal, bara tagit lite brännved på dem, var en bra idé.
Men när avverkningen väl var gjord och timret sålt så for bedragaren till Amerika, med höghultarnas pengar som reskassa.
Denna, bittra, erfarenhet, återberättad i släktled efter släktled, sägs ha gjort att ägarna till de små svårarbetade tvärskiftena på Lögestensmarken hellre än att samarbeta om rejäla avverkningar, låtit skogen stå som den står.
Till båtnad för dess vildmarkskaraktär, även om en del marköverlåtelser – och maskinavverkningar till följd av det – gjorts de allra senaste åren.
Dalvik berättar också om en förbrytare, ”Öst-Linas pojke”, som jagad av polis och en skvadron husarer, flyende till fots begav sig in i och upp genom Lögestensmarken. Där poliser och husarer tvingades att ge upp förföljandet. En tidning beskrev svårigheterna:
”En sådan terräng, med snårskog omväxlande med bottenlösa dypölar omväxlande med sk långsjöar med flytande mosstuvor, oöverstigliga stenklippor och tvärbranta berg, gjorde det omöjligt för mänsklig fot att därstädes framkomma.”
Eller för den delen, tydligen, hästhovar.
Öst-Linas pojke, den ”förslagne och farlige” förbrytaren tog sig dock fram, upp över, kanske, Lögesten och tvärs genom Vikaskogen till Viken. Där rodde han i ”lånad” båt över till Halna och tog sig via Älgarås ända till Värmland. Där, ett par mil från Finnskoga, lades dock Lagens Långa Arm över hans axlar – och han återfördes till Karlsborg, varifrån han rymt.
Den som gör sig omaket att ta sig upp på berget där den kanske förtrollade Lögestenen ligger, får alltså räkna med en ganska så besvärlig skogsvandring genom bitvis oländig terräng. Den närmsta och nog lättaste vandringsleden är ungefär två kilometer lång och går längs en dåligt utmärkt led som startar från en timmerväg från Abberudshållet till Stora Skogssjön, nordväst om Lögestensmarken. Då är man i Töreboda.
En annan, men besvärligare, ”tillfart”, går österifrån, i Karlsborgs kommun, från skogstorpet Lyckan. Där rekommenderas, om det inte är tjäle i markerna, rejäla stövlar med höga skaft, eftersom stigen bitvis går över vidsträckt mossmark,.
En tredje vandringsled går på Tibromark från Höghultshållet. Den som väljer den ”vägen” kan lämpligen utgå från ett annat skogstorp, Bränningen. Intill detta kan man se grundstenar till flera, på 1950-talet rivna hus, som minner om att här tidigare låg en hel liten småbrukarby, bestående av backstugor och förpantningsjordbruk. Ursprungligen kallades området för Smuckaroten eller Smuckes, ett dialektalt ord som lär syfta på småfolk eller smått folk. En annan benämning var Jerusalem, som syftar på att en missionsrörelse utgick härifrån mot slutet av 1800-talet. Ett till synes övergivet missionshus, men där det ändå hålls gudstjänst en gång om året, längs vägen mellan Höghult och Beateberg vittnar om detta.
Leden från Bränningen upp över höghultsskiftena är en utmaning, delvis på grund av den branta stigningen genom den svåra delvis urskogsliknande terrängen, delvis beroende på avverkningsskador och stormfälld skog. På vägen upp genom skogen kan man för övrigt se prov på den idoghet som ”småfolket” i Smuckaroten på sin tid ådagalagde för sin försörjning. Överallt i skogen finns imponerande stora och mäktiga odlingsrösen och stenmurar, som röjts undan och lagts upp för att skapa små betes- och odlingslotter på de karga och steniga markerna.
Den som gör sig besväret, på ena eller andra sättet, att ta sig till Lögesten, får dock sin belöning.
Den, möjligen, förtrollade offerstenen är centralpunkten i en ”bortglömd” vildmark. Där tystnaden härskar ( med undantag för en eller annan skogsmaskin…) och där den naturintresserade har god chans att få se både älg och rådjur, eller åtminstone spår efter dem, stöta upp skogsfåglar som tjäder och orre, höra tranorna ropa och se spår av lodjur. Korpen är vanlig, ormvråken häckar och högt uppe i skyn över Lögestensberget kan man se havsörnen sväva och övervaka sina domäner.
Det gäller dock för den som vill uppleva detta att passa på. Allt detta kan snart vara ett minne blott.
Mitt i denna ännu till stora delar orörda vildmarksidyll, eller runtomkring den, smids nämligen planer på att uppföra en vindkraftspark. Eller snarare två.
Den ena, belägen i Töreboda kommun, i Vikaskogen tätt intill och på Lögestensberget, ska, om planerna sätts i verket, bestå av inte mindre än 55 stycken 200 upp till 300 meter höga vindsnurror. Och på andra sidan gränsen, i Karlsborgs kommun och en bit inne över Törebodagränsen, också tätt på Lögestensberget, vill en grupp exploatörer uppföra ytterligare 24 lika stora vindsnurror…
Om de här planerna sätts i verket kan man med fog befara att idyllen kring Lögestenen ohjälpligt och för alltid ödeläggs.
Av Lars Dahllöf, text o foto
Fakta om vindkraftsplanerna:
De 55 vindkraftverken i Vikaskogen ingår i ett utredningsförslag om lämpliga lägen för utbyggnad av vindkraft i Mariestads, Gullspångs och Töreboda kommuner. Sammanlagt har utredningen hittat lägen för att bygga mellan 420 och 425 vindkraftverk i de tre kommunerna. Respektive fullmäktige ska nu ta ställning till de planerna och – om utredningsförslaget vinner gehör - fastställa en översiktsplan som ska styra utbyggnaden av vindkraften.
Vindkraftsplanerna för Lögestensmarken på Karlsborgssidan ligger närmare i tid, delvis nog beroende på att Karlsborg saknar en övergripande vindkraftsplan. Där vill nu samma vindkraftsexploatör som sagt sig vilja bygga ett 60-tal vindsnurror på Lunnekullen i Fagersanna, uppföra 26 vindkraftverk, varav 16 i Karlsborg och resten i Töreboda.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)