Långt in i Vikaskogen, högst upp på ett berg, med en milsvid utsikt norrut mot Viken och åt andra håll mot och över oändliga rader av gröna grantoppar, ligger Lögesten.
Lögesten är ett väldigt klippblock som placerats där det ligger av Inlandsisen, på kanten av ett stup där det ser att när som helst rasa ner.
Men det gör det inte – det har generationer av armstarka bondsöner och torparpojkar erfarit när de, inte sällan med traktens sötaste flickor och pigor i följe, försökt att välta det överända.
Kanske är det en förtrollad stenbumling, det trodde man förr. På sydsidan av Lögestenen kan man nämligen se rader av spår, ett som av ett barn som gått fram med bara fötter och lämnat avtryck i gråstenen, en annan rad fotspår i stenen ser ut att vara avsatta av en vuxen man, med avtryck av en käpp intill dem och intill dem spårstämplar i sten av en hund. Alla dessa spår går mot jättestenen och ser ut att försvinna in i dess innandöme…
Författaren Sven Dalvik beskrev Lögestensmarken i sin bok Natur och Folkliv (Allmogeförlaget 1963) och uppgav där att den stora stenen enligt experterna är en forntida offerplats.
Det kan man gott tro.
Lögesten, även kallad Lövesten och Löjesten, ligger mitt på en rågångsknut där Undenäs, Mölltorp, Ransberg och Beatebergs socknar stöter samman. Eller, om man hellre vill använda den moderna kommunindelningen, där Karlsborg, Tibro och Töreboda kommuner gör det.
Minst åtta ägogränser markeras av denna sten; Undenäs-Forsviks skogar, Ekabolet. Gällsebo, Ryholm, Magderud samt ett par-tre gårdar i Spethult och Höghult .
Markerna är besvärliga. Dalvik berättar att han som pojke praktiserade som timmerkörare i vinterskogen i Lövstensmarken. Det var hårt jobb, med svåra påfrestningar på hästar, manskap och timmerslädar och oftast var det inte annat göra än att följa det naturliga avrinningsystemet för att komma ut med timret.
Idag, med moderna skogsmaskiner tar man sig fram lättare, men tack vare terrängens beskaffenhet har avverkningarna varit begränsade och medfört att det på sina håll finns åtminstone 100-årig skog i behåll.
En annan omständighet som konserverat vildmarkskaraktären, berättas det, är att byborna i radbyn Höghult sydvästpå, efter laga skiftet, som började genomföras år 1827, kom att äga var sitt mycket smalt, ibland bara 8-10 meter brett, tvärskifte upp mot Lögesten. Men någon gång i mitten på 1800-talet råkade höghultarna ut för en förslagen bedragare.
Denne erbjöd sig att hjälpa höghultarna att ta ner skogen upp mot Lögesten och dela upp förtjänsten vid försäljningen åt var och en efter storleken på skiftena.
Det tyckte höghultarna, som dittills på grund av skiftenas ringa areal, bara tagit lite brännved på dem, var en bra idé.
Men när avverkningen väl var gjord och timret sålt så for bedragaren till Amerika, med höghultarnas pengar som reskassa.
Denna, bittra, erfarenhet, återberättad i släktled efter släktled, sägs ha gjort att ägarna till de små svårarbetade tvärskiftena på Lögestensmarken hellre än att samarbeta om rejäla avverkningar, låtit skogen stå som den står.
Till båtnad för dess vildmarkskaraktär, även om en del marköverlåtelser – och maskinavverkningar till följd av det – gjorts de allra senaste åren.
Dalvik berättar också om en förbrytare, ”Öst-Linas pojke”, som jagad av polis och en skvadron husarer, flyende till fots begav sig in i och upp genom Lögestensmarken. Där poliser och husarer tvingades att ge upp förföljandet. En tidning beskrev svårigheterna:
”En sådan terräng, med snårskog omväxlande med bottenlösa dypölar omväxlande med sk långsjöar med flytande mosstuvor, oöverstigliga stenklippor och tvärbranta berg, gjorde det omöjligt för mänsklig fot att därstädes framkomma.”
Eller för den delen, tydligen, hästhovar.
Öst-Linas pojke, den ”förslagne och farlige” förbrytaren tog sig dock fram, upp över, kanske, Lögesten och tvärs genom Vikaskogen till Viken. Där rodde han i ”lånad” båt över till Halna och tog sig via Älgarås ända till Värmland. Där, ett par mil från Finnskoga, lades dock Lagens Långa Arm över hans axlar – och han återfördes till Karlsborg, varifrån han rymt.
Den som gör sig omaket att ta sig upp på berget där den kanske förtrollade Lögestenen ligger, får alltså räkna med en ganska så besvärlig skogsvandring genom bitvis oländig terräng. Den närmsta och nog lättaste vandringsleden är ungefär två kilometer lång och går längs en dåligt utmärkt led som startar från en timmerväg från Abberudshållet till Stora Skogssjön, nordväst om Lögestensmarken. Då är man i Töreboda.
En annan, men besvärligare, ”tillfart”, går österifrån, i Karlsborgs kommun, från skogstorpet Lyckan. Där rekommenderas, om det inte är tjäle i markerna, rejäla stövlar med höga skaft, eftersom stigen bitvis går över vidsträckt mossmark,.
En tredje vandringsled går på Tibromark från Höghultshållet. Den som väljer den ”vägen” kan lämpligen utgå från ett annat skogstorp, Bränningen. Intill detta kan man se grundstenar till flera, på 1950-talet rivna hus, som minner om att här tidigare låg en hel liten småbrukarby, bestående av backstugor och förpantningsjordbruk. Ursprungligen kallades området för Smuckaroten eller Smuckes, ett dialektalt ord som lär syfta på småfolk eller smått folk. En annan benämning var Jerusalem, som syftar på att en missionsrörelse utgick härifrån mot slutet av 1800-talet. Ett till synes övergivet missionshus, men där det ändå hålls gudstjänst en gång om året, längs vägen mellan Höghult och Beateberg vittnar om detta.
Leden från Bränningen upp över höghultsskiftena är en utmaning, delvis på grund av den branta stigningen genom den svåra delvis urskogsliknande terrängen, delvis beroende på avverkningsskador och stormfälld skog. På vägen upp genom skogen kan man för övrigt se prov på den idoghet som ”småfolket” i Smuckaroten på sin tid ådagalagde för sin försörjning. Överallt i skogen finns imponerande stora och mäktiga odlingsrösen och stenmurar, som röjts undan och lagts upp för att skapa små betes- och odlingslotter på de karga och steniga markerna.
Den som gör sig besväret, på ena eller andra sättet, att ta sig till Lögesten, får dock sin belöning.
Den, möjligen, förtrollade offerstenen är centralpunkten i en ”bortglömd” vildmark. Där tystnaden härskar ( med undantag för en eller annan skogsmaskin…) och där den naturintresserade har god chans att få se både älg och rådjur, eller åtminstone spår efter dem, stöta upp skogsfåglar som tjäder och orre, höra tranorna ropa och se spår av lodjur. Korpen är vanlig, ormvråken häckar och högt uppe i skyn över Lögestensberget kan man se havsörnen sväva och övervaka sina domäner.
Det gäller dock för den som vill uppleva detta att passa på. Allt detta kan snart vara ett minne blott.
Mitt i denna ännu till stora delar orörda vildmarksidyll, eller runtomkring den, smids nämligen planer på att uppföra en vindkraftspark. Eller snarare två.
Den ena, belägen i Töreboda kommun, i Vikaskogen tätt intill och på Lögestensberget, ska, om planerna sätts i verket, bestå av inte mindre än 55 stycken 200 upp till 300 meter höga vindsnurror. Och på andra sidan gränsen, i Karlsborgs kommun och en bit inne över Törebodagränsen, också tätt på Lögestensberget, vill en grupp exploatörer uppföra ytterligare 24 lika stora vindsnurror…
Om de här planerna sätts i verket kan man med fog befara att idyllen kring Lögestenen ohjälpligt och för alltid ödeläggs.
Av Lars Dahllöf, text o foto
Fakta om vindkraftsplanerna:
De 55 vindkraftverken i Vikaskogen ingår i ett utredningsförslag om lämpliga lägen för utbyggnad av vindkraft i Mariestads, Gullspångs och Töreboda kommuner. Sammanlagt har utredningen hittat lägen för att bygga mellan 420 och 425 vindkraftverk i de tre kommunerna. Respektive fullmäktige ska nu ta ställning till de planerna och – om utredningsförslaget vinner gehör - fastställa en översiktsplan som ska styra utbyggnaden av vindkraften.
Vindkraftsplanerna för Lögestensmarken på Karlsborgssidan ligger närmare i tid, delvis nog beroende på att Karlsborg saknar en övergripande vindkraftsplan. Där vill nu samma vindkraftsexploatör som sagt sig vilja bygga ett 60-tal vindsnurror på Lunnekullen i Fagersanna, uppföra 26 vindkraftverk, varav 16 i Karlsborg och resten i Töreboda.
Lögesten är ett väldigt klippblock som placerats där det ligger av Inlandsisen, på kanten av ett stup där det ser att när som helst rasa ner.
Men det gör det inte – det har generationer av armstarka bondsöner och torparpojkar erfarit när de, inte sällan med traktens sötaste flickor och pigor i följe, försökt att välta det överända.
Kanske är det en förtrollad stenbumling, det trodde man förr. På sydsidan av Lögestenen kan man nämligen se rader av spår, ett som av ett barn som gått fram med bara fötter och lämnat avtryck i gråstenen, en annan rad fotspår i stenen ser ut att vara avsatta av en vuxen man, med avtryck av en käpp intill dem och intill dem spårstämplar i sten av en hund. Alla dessa spår går mot jättestenen och ser ut att försvinna in i dess innandöme…
Författaren Sven Dalvik beskrev Lögestensmarken i sin bok Natur och Folkliv (Allmogeförlaget 1963) och uppgav där att den stora stenen enligt experterna är en forntida offerplats.
Det kan man gott tro.
Lögesten, även kallad Lövesten och Löjesten, ligger mitt på en rågångsknut där Undenäs, Mölltorp, Ransberg och Beatebergs socknar stöter samman. Eller, om man hellre vill använda den moderna kommunindelningen, där Karlsborg, Tibro och Töreboda kommuner gör det.
Minst åtta ägogränser markeras av denna sten; Undenäs-Forsviks skogar, Ekabolet. Gällsebo, Ryholm, Magderud samt ett par-tre gårdar i Spethult och Höghult .
Markerna är besvärliga. Dalvik berättar att han som pojke praktiserade som timmerkörare i vinterskogen i Lövstensmarken. Det var hårt jobb, med svåra påfrestningar på hästar, manskap och timmerslädar och oftast var det inte annat göra än att följa det naturliga avrinningsystemet för att komma ut med timret.
Idag, med moderna skogsmaskiner tar man sig fram lättare, men tack vare terrängens beskaffenhet har avverkningarna varit begränsade och medfört att det på sina håll finns åtminstone 100-årig skog i behåll.
En annan omständighet som konserverat vildmarkskaraktären, berättas det, är att byborna i radbyn Höghult sydvästpå, efter laga skiftet, som började genomföras år 1827, kom att äga var sitt mycket smalt, ibland bara 8-10 meter brett, tvärskifte upp mot Lögesten. Men någon gång i mitten på 1800-talet råkade höghultarna ut för en förslagen bedragare.
Denne erbjöd sig att hjälpa höghultarna att ta ner skogen upp mot Lögesten och dela upp förtjänsten vid försäljningen åt var och en efter storleken på skiftena.
Det tyckte höghultarna, som dittills på grund av skiftenas ringa areal, bara tagit lite brännved på dem, var en bra idé.
Men när avverkningen väl var gjord och timret sålt så for bedragaren till Amerika, med höghultarnas pengar som reskassa.
Denna, bittra, erfarenhet, återberättad i släktled efter släktled, sägs ha gjort att ägarna till de små svårarbetade tvärskiftena på Lögestensmarken hellre än att samarbeta om rejäla avverkningar, låtit skogen stå som den står.
Till båtnad för dess vildmarkskaraktär, även om en del marköverlåtelser – och maskinavverkningar till följd av det – gjorts de allra senaste åren.
Dalvik berättar också om en förbrytare, ”Öst-Linas pojke”, som jagad av polis och en skvadron husarer, flyende till fots begav sig in i och upp genom Lögestensmarken. Där poliser och husarer tvingades att ge upp förföljandet. En tidning beskrev svårigheterna:
”En sådan terräng, med snårskog omväxlande med bottenlösa dypölar omväxlande med sk långsjöar med flytande mosstuvor, oöverstigliga stenklippor och tvärbranta berg, gjorde det omöjligt för mänsklig fot att därstädes framkomma.”
Eller för den delen, tydligen, hästhovar.
Öst-Linas pojke, den ”förslagne och farlige” förbrytaren tog sig dock fram, upp över, kanske, Lögesten och tvärs genom Vikaskogen till Viken. Där rodde han i ”lånad” båt över till Halna och tog sig via Älgarås ända till Värmland. Där, ett par mil från Finnskoga, lades dock Lagens Långa Arm över hans axlar – och han återfördes till Karlsborg, varifrån han rymt.
Den som gör sig omaket att ta sig upp på berget där den kanske förtrollade Lögestenen ligger, får alltså räkna med en ganska så besvärlig skogsvandring genom bitvis oländig terräng. Den närmsta och nog lättaste vandringsleden är ungefär två kilometer lång och går längs en dåligt utmärkt led som startar från en timmerväg från Abberudshållet till Stora Skogssjön, nordväst om Lögestensmarken. Då är man i Töreboda.
En annan, men besvärligare, ”tillfart”, går österifrån, i Karlsborgs kommun, från skogstorpet Lyckan. Där rekommenderas, om det inte är tjäle i markerna, rejäla stövlar med höga skaft, eftersom stigen bitvis går över vidsträckt mossmark,.
En tredje vandringsled går på Tibromark från Höghultshållet. Den som väljer den ”vägen” kan lämpligen utgå från ett annat skogstorp, Bränningen. Intill detta kan man se grundstenar till flera, på 1950-talet rivna hus, som minner om att här tidigare låg en hel liten småbrukarby, bestående av backstugor och förpantningsjordbruk. Ursprungligen kallades området för Smuckaroten eller Smuckes, ett dialektalt ord som lär syfta på småfolk eller smått folk. En annan benämning var Jerusalem, som syftar på att en missionsrörelse utgick härifrån mot slutet av 1800-talet. Ett till synes övergivet missionshus, men där det ändå hålls gudstjänst en gång om året, längs vägen mellan Höghult och Beateberg vittnar om detta.
Leden från Bränningen upp över höghultsskiftena är en utmaning, delvis på grund av den branta stigningen genom den svåra delvis urskogsliknande terrängen, delvis beroende på avverkningsskador och stormfälld skog. På vägen upp genom skogen kan man för övrigt se prov på den idoghet som ”småfolket” i Smuckaroten på sin tid ådagalagde för sin försörjning. Överallt i skogen finns imponerande stora och mäktiga odlingsrösen och stenmurar, som röjts undan och lagts upp för att skapa små betes- och odlingslotter på de karga och steniga markerna.
Den som gör sig besväret, på ena eller andra sättet, att ta sig till Lögesten, får dock sin belöning.
Den, möjligen, förtrollade offerstenen är centralpunkten i en ”bortglömd” vildmark. Där tystnaden härskar ( med undantag för en eller annan skogsmaskin…) och där den naturintresserade har god chans att få se både älg och rådjur, eller åtminstone spår efter dem, stöta upp skogsfåglar som tjäder och orre, höra tranorna ropa och se spår av lodjur. Korpen är vanlig, ormvråken häckar och högt uppe i skyn över Lögestensberget kan man se havsörnen sväva och övervaka sina domäner.
Det gäller dock för den som vill uppleva detta att passa på. Allt detta kan snart vara ett minne blott.
Mitt i denna ännu till stora delar orörda vildmarksidyll, eller runtomkring den, smids nämligen planer på att uppföra en vindkraftspark. Eller snarare två.
Den ena, belägen i Töreboda kommun, i Vikaskogen tätt intill och på Lögestensberget, ska, om planerna sätts i verket, bestå av inte mindre än 55 stycken 200 upp till 300 meter höga vindsnurror. Och på andra sidan gränsen, i Karlsborgs kommun och en bit inne över Törebodagränsen, också tätt på Lögestensberget, vill en grupp exploatörer uppföra ytterligare 24 lika stora vindsnurror…
Om de här planerna sätts i verket kan man med fog befara att idyllen kring Lögestenen ohjälpligt och för alltid ödeläggs.
Av Lars Dahllöf, text o foto
Fakta om vindkraftsplanerna:
De 55 vindkraftverken i Vikaskogen ingår i ett utredningsförslag om lämpliga lägen för utbyggnad av vindkraft i Mariestads, Gullspångs och Töreboda kommuner. Sammanlagt har utredningen hittat lägen för att bygga mellan 420 och 425 vindkraftverk i de tre kommunerna. Respektive fullmäktige ska nu ta ställning till de planerna och – om utredningsförslaget vinner gehör - fastställa en översiktsplan som ska styra utbyggnaden av vindkraften.
Vindkraftsplanerna för Lögestensmarken på Karlsborgssidan ligger närmare i tid, delvis nog beroende på att Karlsborg saknar en övergripande vindkraftsplan. Där vill nu samma vindkraftsexploatör som sagt sig vilja bygga ett 60-tal vindsnurror på Lunnekullen i Fagersanna, uppföra 26 vindkraftverk, varav 16 i Karlsborg och resten i Töreboda.
1 kommentar:
Nu när det visat sig hur olönsam vindkraften är, fortsätter man att hota om att förstöra vikaskogs unika vildmarksområde? Dom enda som tjänar pengar är exploatören och giriga markägare som får både pengar och skogsvägar. På vägen mot malmö varber -falkenberg finns några skapelser vid vägkanten. Av dessa står i snitt minst 2 stycken stilla jämt och reparatörer finns på plats. Det kostar mer pengar att hälla dom vid liv än det dom lämnar i överskotts -el.
Nu tror jag försvaret sätter p för detta vanvetts förslag annars får det väl bli dynamit.
Bo Lindh
Ryholm
Skicka en kommentar